Klockan är 04.22 när jag börjar skriva detta inlägg. Jag är snart 22år gammal och det finns saker i mitt huvud som jag aldrig någonsin kommer att glömma, saker som ibland får mig att må så fruktansvärt dåligt, saker som får mig att tänka tillbaka på min skolgång. Det jag tänker på är mobbning. Det är något jag fordrande lider av idag men jobbat på att glömma. Men jag vet att det aldrig någonsin kommer att gå.

Ord som tjockis, fetto, och "du rullar fram" ekar i mitt huvud. Det är svårt att förtränga. När man också vet att man ensam med endast familjen fick försöka bekämpa mobbning. Inga lärare hjälpte inte rektorn och det flesta vände sig emot mig. Man får höra saker på innebandyplan, fotbollsplanen och till och med av äldre herrar när man spelar rinkbandy. Och det man får höra av tränarna när man reagerar på något är du måste lugna ner dig.
Det kan jag säga att det är inte så jävla lätt när man levt med det hela livet och ingen jävel verkar ta mobbning på allvar.

Det är för många som tagit livet av sig pga mobbning, för många som tänkt tanken att göra det. Jag bland annat. Hade jag inte haft en del underbara människor och en fantastisk kurator som jag gick till så hade jag inte vart där jag är idag! Vilket jag är jävligt stolt över mig själv för.

Jag skriver inte det här för att folk ska tycka synd om mig, jag skriver detta för att jag vill att folk ska förstå att mobbning sätter spår. även om man säger förlåt osv så sitter det fortfarande kvar där inne. Och vissa gånger känner man sig totalt hävla värdelös när dessa ord ekar i huvudet.

Jag har en stor dröm. Och det är att någon gång i framtiden kunna åka runt och föreläsa om mobbning. Och vad som sker med en person som blir mobbad..

Skriver detta med tårar i ögonen och tänker tillbaka. Skolan var skit och jag vill inte att någon ska gå igenom den mobbningen som jag fick gå igenom.

Vill att ni tänker er för vad ni säger och vad ni gör.

ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA!!!

// Daniel Nylén.
Jag tror på mig själv!